En spänd, förväntansfull och mycket nervös Anna kom till start vid 13.40 på Stockholm Marathon 2010. Detta var målet som jag tränat för under ett års tid.
Min bästa väns man, Martin, cyklade vätternrundan för snart ett år sedan och när vi kom hem efter att ha sätt honom gå i mål bestämde jag mig. Jag skulle lära mig springa och jag skulle utföra Stockholm Marathon 2010. Träningen har gått väldigt bra och jag har inte haft det minsta ont trots min tyngd. Efter jul började jag känna att jag inte kunde fortsätta träna så hårt som jag gjorde med den vikten jag hade och gick då med i viktväktarna online. Allt har gått så bra och jag har nu gått ner 14 kg. Jag var redo och kände mig super laddad och superstark. Då hände det som inte får hända. Knäet började värka och jag gick ganska direkt till sjukgymnasten som konstaterar att jag har fått en spricka i menisken. Jag fick beskedet att om jag sprang skulle det bli värre men att det inte var "mer än" att rehabiliteringen skulle vara längre efteråt. Jag kände att jag inte hade något val och många tycker säkert att jag inte är klok men jag hade målet inställt och kunde inte backa ur nu.
Jag startade och allt kändes bra i början men allt eftersom kilometerna gick gjorde det ondare och ondare. Jag stapplade mig över halvmaran på 2h 42min gråtandes. Mitt mål hade krossats MEN se upp för 2011 kommer jag igen!
Min älskade man blev indragen i detta äventyr bara för att jag ville ha honom med mig när jag sprang. Hans mål var att slå sitt gamla rekord men även för han sa kroppen stopp. Han kom däremot i mål och så här ser det ut när man kämpar sig in de sista metrarna. Visst är han grym!!!
Nu vet alla vad jag har för mål i framtiden. Stötta mig gärna!
Många varma och trötta kramar från Anna